Rädsla stänger ute. Kärlek bjuder in.

Fick ett tomt hus att äta frukost i. Barnen hos farmor och farfar och mannen städar upp gårdagens dagisfest. Satte mig i soffan för att slötitta morgon-TV. Det var ett bra tag sedan. Inslagen gjorde mig deprimerad. 11 september. Reportage på ettan om ett moskébygge i Tennesse som förhindras av inskränkta dåligt inkännande högerkristna. Ingen känsla för medmänsklighet där inte. Ren rädsla var drivkraften hos pastorn som viftade med sin bibel och kom med argument som en morgonbris stormar omkull.

Tio år har gått. Fortfarande är världen så svart och vit i vissa läger.

Bläddrade vidare och hamnade mitt i dagens söndagsgudstjänst. Stannade upp ett slag. Fängslades av stämningen. I tablån omnämndes tillställningen som "en nordisk gudstjänst från Sundsvall". Den fångade mig och grep mig, för den var så fylld av kärlek, själ och medmänsklig värme en dag som denna. I mitt stilla sinne förställde jag mig ett möte mellan den amerikanska sydstatspastorn och Anders Wejryd.

Än en gång kunde jag konstatera att det är aldrig religion i sig som är hinder. Det är rädsla som stänger ute. Kärlek bjuder in.

Grön tsunami!

För någon vecka sedan fick mitt skrivprojekt ett arbetsnamn: Bonden är död. Leve bonden! Eftersom hela min varelse är genetiskt präglad av lantbrukarkultur och husmorspraktiskt tänkande så inser jag att det är lika bra att gräva där mina fötter står. Ibland kan det vara jävligt illaluktande och dyngigt på ens ståplats när man kollektivtrafikspendlar och lägger livspussel i storstadsdjungeln. Min omgivning reagerar starkt på min bondiska präktighet och mitt snusförnuftiga lugn när SJ-tåget inte kommer i tid på grund av väder eller mänsklig faktor. Så jag kramar de trädgårdsjordiga morötterna och stövlar runt med Tretorn i den gröna sköna förortsträdgården och tänker att naturens lagar regerar fett.

Jag älskar doften av vårgödsling och anser att varje köttätare ska kunna se sin mat i ögonen. Provocerande - räkna med det! Visst spolar jag bort dyngan och sprutar på lite förförisk parfym vid findukade middagstillställningarna för att passa in i mainstream-samtalen, men i bakhuvudet så VET jag ju vad det är som skapat maten på bordet och hur det påverkar sin omgivning. Mat är politik som gifter sig ofint med    villaförortens tempo och galna överlevnadshälsa. Ofta rör jag välparfymerad runt i matpolitiksgrytan och möts av blickar som ser en utomjordings skepnad. Då tystnar jag till lite grann och smyger diskret med i den CE-märkta mittfåran, för att plocka upp tråden igen vid annat tillfälle när hormonbehandlad vattenmelonen blivit uppäten.

Häromdagen dök hur som helt ännu en våg in i den populärkulturella matdebattens vardagsrum: Fredrik Colting släpper boken Mjölkrevolutionen! som lär upplysa mjölk-Sverige om både det ena och andra. Det svenska mejeriklimatet är i gungning och nu rullar ännu en boll in i leken. För att skapa nytt krävs undergång. Bonden är död. Leve bonden!

Jag fortsätter min resa mot egen utopi. Det kommer kanske inte att göra mig ekonomisk oberoende. Men någon stans är det kunskap om livet som för hållbar utveckling framåt, äkta kunskap som inte är kommersiell och sensationsstyrd. Så jag stoppar fötterna i skorna och springer ut i dagens duggregn och ser vad jag kan lära om livet idag. Det är nåt grönt skönt på gång!

Larmat läge

Ja, vad ska man säga annat än att det var en mycket speciell kurspremiär som gick av stapeln igår. Laddad till tänderna och med intentionen att skapa ett bra första yogatillfälle i den nya kurslokalen gick jag igår kväll hem från Monday Night Yoga med ett tjut i öronen. Det var kanske inte vad jag hade planerat. Lokalens larm kom nämligen att leva sitt eget liv och mina kursdeltagare fick en studie i hur deras yoga-instruktör använder den yogiska tekniken i praktiken. Mitt i passet efter en sekvens med tappra solhälsningar drog larmet igång med buller och bång. Mina yogisar stängde jag försiktigt om och de ombads att andas i lugn och ro en stund. Det visade sig bli närmare 10 minuters andning!

Nå. Jag fick tyst på larmet, sa adjö till vakten och försökte tappert att veva igång mitt välplanerade yogapass som om inget hade hänt. Det blev till att regissera fram ett vattentätt avslut som skulle förlåta det alarmerande missödet. Med andan i halsen och ett strålande leende tackade jag för mig, med en stilla förhoppning om att kursdeltagarna ska kunna skratta åt fadäsen innan det hinner bli måndag igen. First impression lasts!

Biomekanik och kompostkultur

Det finns två saker jag verkligen gått igång på idag: biomekanik och kompostkultur. Udda kan tyckas, men mitt nya val här i livet har släppt loss mina antenner rejält och jag fångar upp enkla ting som blir till kärleksförklaring. Att vara mer lojal gentemot familjen i kombination med ökat fokus på kroppsarbete i form av yoga och trädgårdsarbete får en att bli ödmjuk inför skapelsen. Nyfrälst? Javisst! Det är jag alltid med jämna mellanrum.

Idag lockade det underbara septembervädret ut familjen i trädgården. Vår plan var att vara hemma och rusta trädgården för hösten. Friggebodens ytskick skulle målas, ett plank skulle få färg, en rabatt skulle avvecklas och en söndag skulle förbereda oss för en ny vecka. Ungarna skrotade runt och varvade spontanlek med uttråkning. En hälsosam söndagsblandning helt enkelt. Penseln gick varm och skottkärran flyttade växter och jord. En avslutande tur med gräsklipparen och trädgården ser nu ut som hämtad ur en våt inredningsdröm...typ.

Lunchen fick den lokala pizzerian producera. Idag fanns minsann ingen tid till att stå i köket och koka måltider. Det vara utenjut som gällde och familjemys på gräsmattan. Under tiden som falafelrullen gottade till sig i magen passade jag på att studera lite yoga-anatomi. Imorgon drar hösten yogakurs igång och det var på sin plats att friska upp det biomekaniska minnet. Jag är så otroligt imponerad över kroppens finurlig uppbyggnad. Ju mer jag studerar det, desto mer impad blir jag. Yogan är ett härlig verktyg när det gäller att städa i en obalanserad kropp. Ingen har en standardiserad, "normal" kropp. Alla bär på sina skavanker och obalanser. Och yogan har verktygslådan som finjusterar vardagens snedbelastningar. Oftast är det så lite som krävs för att skapa väl avvägd balans. Det gäller bara att hitta rätt bland alla kroppsdelar och stänga av kommandocentralen lite nu och då.

Frodig grönska kräver näring. Trädgårdens kompost blev idag med en tredje komposteringsstation. Tidigare har systemet byggt på att två komposter ansvarat för ett år vardera, dvs fas ett och två i en två-årscykel. Idag delade jag upp den andra fasen i två delfaser. Den drygt ettåriga kompostmassan(?) vandrade från sin tunna (där fas två påbörjats) till en pallkrage med plasttak, för att där få sin slutbearbetning. Och halleluja vad vacker den blivande kompostjorden var! Luktfri och välberbetad rörde den på sig i bokstavlig bemärkelse. Ja, jag lovar att det var den vackraste komposten jag någonsin sett. Vilket myller av liv! Det måste vara alla fältbiologers våta dröm att få till en sådan kompostkultur. Jag är stolt över daggmaskarnas, gråsuggornas och alla andra mikroorganismers idoga arbete. Jag ska göra allt i min makt för att vinterns slutfas i kompostcykeln ska förbereda fin näring till nästa års odlingsbäddar. Jag drömmer om en grön vår....

Ibland blir jag lite smårädd för mig själv när jag reagerar så starkt på vacker biomekanik och levande kompostkultur, men så inser jag att det nog faktiskt trots allt är jag som är den normala. Jag älskar muskler och mylla. Prylar av plast saknar liv.