Fick ett tomt hus att äta frukost i. Barnen hos farmor och farfar och mannen städar upp gårdagens dagisfest. Satte mig i soffan för att slötitta morgon-TV. Det var ett bra tag sedan. Inslagen gjorde mig deprimerad. 11 september. Reportage på ettan om ett moskébygge i Tennesse som förhindras av inskränkta dåligt inkännande högerkristna. Ingen känsla för medmänsklighet där inte. Ren rädsla var drivkraften hos pastorn som viftade med sin bibel och kom med argument som en morgonbris stormar omkull.
Tio år har gått. Fortfarande är världen så svart och vit i vissa läger.
Bläddrade vidare och hamnade mitt i dagens söndagsgudstjänst. Stannade upp ett slag. Fängslades av stämningen. I tablån omnämndes tillställningen som "en nordisk gudstjänst från Sundsvall". Den fångade mig och grep mig, för den var så fylld av kärlek, själ och medmänsklig värme en dag som denna. I mitt stilla sinne förställde jag mig ett möte mellan den amerikanska sydstatspastorn och Anders Wejryd.
Än en gång kunde jag konstatera att det är aldrig religion i sig som är hinder. Det är rädsla som stänger ute. Kärlek bjuder in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar