En annan måndag

Idag var det en annan måndag. Med förkylningen fortfarande hängande i näsan tog jag mig till jobbet för att fortsätta där jag slutade. Fick ju avsluta Öppet Hus abrupt i tisdags för att akut åka hem och kurera.

Efter en halvtimme lyckade jag idag  med IT-supportens hjälp logga in i min dator som stått och surrat i en vecka. Bytte till nytt lösenord, i farten blev det med Cap Locks på: mycket säkert men brutalt omöjligt för mig att komma ihåg denna nya finess. Ständig röd rosett runt lillfingret.

Och så vandrade Döden genom korridorerna på jobbet. En fd elev tog sitt liv i helgen och hur hanterar man det? Finns inget sökord med träff och ingen manual som informerar. Det gör så jävla ont att se odödliga tonåringar på allvar upptäcka att döden finns runt hörnet. Jag vänjer mig aldrig och blir heller aldrig riktigt bra på det där med döden. (För visst är det eftersträvansvärt att vara bra på saker nuförtiden.) Idag valde jag aktivt att tappa det där med professionalitet och jobba med ett stort hjärta och varma tårar, trösta i blick och famn och bara finnas. För vad annat går att göra? Med lätt rödgråtna ögon kunde jag sedan ta tag i utvecklingssamtal och annat administrativt arbete. En kopp kaffe och lite fackligt smörjmedel på det? Vardagen kan bli så absurt på nåt sätt, men samtidigt är väl livet i sig självt nyckfullt, oförutsägbart och just absurt.

När dokumentationspapper och snoriga näsdukar landat i sina jobbkorgar så ringer telefonen: dags att gå på jobbintervju! Min ersättare är anställd på papper och nu ska bara jag ha ett jobb som ersätter. Dags att klippa håret och putsa skorna. Dags att se hur plan A tar form. Men helst av allt vill jag skriva världens bästa dystopi tillsammans med min kära vän och kollega, utan att behöva tänka på pensionssparande och fyllnadsinbetalning (eller skatteåterbäring heller för den delen). Vi har en kreativ plan som nog kan funka som bränsle.

Ikväll ville all kreativitet och snorighet helst av allt lägga sig på soffan och krama fina familjen. Men har man sjösatt sin dröm så har man. Då är det bäst att hissa segel och styra skutan i lämplig riktning. Kvällens yoga gick fint tack vara lite nässpej och, vågar jag kalla det rutin?!? Jag verkligen älskar livet på min matta. Yogan gillar min typ. Vi är bra för varandra.

Så det blev en annan måndag idag - en sån där dag med höga berg och djupa dalar - det är väl det som kallas LIVET!

Snoriga dagar i november

Det är snoriga dagar i november och det blev två hemma-dagar på en vecka. Men vad gör väl det. Livet rullar vidare på alla plan och med perspektiv i bagaget så inser man att en förkylning är en skonsam dal.

Ambitionskurvan börjar lägga sig inför nyårets nysatsning. Börjar bli skönt ödmjuk och realistisk och det ger bästa bränslet. Tre dagar utan kaffe gör sitt och fötterna står stabilt i mullen. Bävar för jobb-orkanen som kommer att greppa tag i min verksamhet på måndag, men jag vet ju att det handlar om en månad. Sedan blir jag kanske inte rik, men mycket trevligare.

Har haft en heldag med killarna idag. Skogspromenad, café-fika, bio och fredagsmys i bruna soffan. Som alltid är de en gåva och en plåga. Tiden utan barn utmanade på annat plan, det är nu man lever på riktigt. Vissa kallar det mindfullness, jag kallar det att vara småbarnsmorsa. Och det gillar jag. Så många nya sidor av mig har dykt upp, på gott och ont. Det är nu jag har hejdlöst stoff till den den den fantastiska romanen som ska bli en klassiker. Om Gud vill och galoscherna håller.....

Toppar och dalar...

Ömsom toppar, ömsom dalar. Det är den där tiden på året då man släpar och sliter sig upp för mentala backar för att sedan åka utför i en hisnande okontrollerbar hastighet. Gudarna ska veta att det är snårigt att få till det, men när belöningen allt som oftast glimmar till inser jag varför jag utsätter mig för det här.
Jag älskar obanad terräng och blir paralyserad av asfalterade rutinfåror. Det innebär å ena sidan att man inte gör det så lätt för sig alltid, men å andra sidan så får man uppleva tillvaron i sitt fulla spektrum.

Idag var det allt annat än lätt att lufsa ut i löpspåret. Höstnaken kall natur tillhör inte favoriten. Särskilt inte dagen efter en kött- och vinfiesta. Kroppen var tung och villa borra ner sig i naturen och ruttna. Men jag ger det ofta en kvart så brukar livsandarna spurta runt i blodomloppet och så även idag. När jag nått bergets höjd var kroppen leksfull och sprudlande. Det blev löpning varvat med lekfull yoga och lite trädklättring. Det är en härlig känsla att hänga i knävecken och undra hur man ska ta sig ner, att stå i brygga på den kalla klipphällen eller göra handstående på en sten och inse att om jag trillar så slår jag mig hårt. Psyket skärps när det måste och man inser att kroppen är omtänksam.

Så med risk för att bli idiotförklarad av alla farsdags-kontingenter som lufsade runt i naturen, så lekte jag mig runt i naturen och kom hem med ett fånigt leende på läpparna. Maxad glädje är kort, intensiv, levande och ingen annan människa i världen förstår känslan. Spontan-turer i naturen är grejen - med toppar och dalar....

Höst vid havet

Det blev en höstdag vid havet. Oj vad vi gillar lediga luckor i en ganska hektisk höstvardag. Det kräver sin energi att jobba jobbet, utbilda sig, planera framåt och hinna med familjen. Just nu är min man den stora hjälten och stöttepelaren. Han ger mig utrymme att satsa på mina irrationella instinkter och utveckla återuppväckta intressen som inte låter sig tystas ner. Mina killar förankrar mig i verkligheten. Mitt inre driv vill ofta rusa iväg för att utforska, upptäcka och utveckla. Men mina två små frön vet hur de ska plocka ner sin mor på jorden. Med varm korv i termos och ett paket kakor tog vi oss runt Amundön och livet var så där underbart som det blir i kontrasternas territorium.