Ömsom toppar, ömsom dalar. Det är den där tiden på året då man släpar och sliter sig upp för mentala backar för att sedan åka utför i en hisnande okontrollerbar hastighet. Gudarna ska veta att det är snårigt att få till det, men när belöningen allt som oftast glimmar till inser jag varför jag utsätter mig för det här.
Jag älskar obanad terräng och blir paralyserad av asfalterade rutinfåror. Det innebär å ena sidan att man inte gör det så lätt för sig alltid, men å andra sidan så får man uppleva tillvaron i sitt fulla spektrum.
Idag var det allt annat än lätt att lufsa ut i löpspåret. Höstnaken kall natur tillhör inte favoriten. Särskilt inte dagen efter en kött- och vinfiesta. Kroppen var tung och villa borra ner sig i naturen och ruttna. Men jag ger det ofta en kvart så brukar livsandarna spurta runt i blodomloppet och så även idag. När jag nått bergets höjd var kroppen leksfull och sprudlande. Det blev löpning varvat med lekfull yoga och lite trädklättring. Det är en härlig känsla att hänga i knävecken och undra hur man ska ta sig ner, att stå i brygga på den kalla klipphällen eller göra handstående på en sten och inse att om jag trillar så slår jag mig hårt. Psyket skärps när det måste och man inser att kroppen är omtänksam.
Så med risk för att bli idiotförklarad av alla farsdags-kontingenter som lufsade runt i naturen, så lekte jag mig runt i naturen och kom hem med ett fånigt leende på läpparna. Maxad glädje är kort, intensiv, levande och ingen annan människa i världen förstår känslan. Spontan-turer i naturen är grejen - med toppar och dalar....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar