En annan måndag

Idag var det en annan måndag. Med förkylningen fortfarande hängande i näsan tog jag mig till jobbet för att fortsätta där jag slutade. Fick ju avsluta Öppet Hus abrupt i tisdags för att akut åka hem och kurera.

Efter en halvtimme lyckade jag idag  med IT-supportens hjälp logga in i min dator som stått och surrat i en vecka. Bytte till nytt lösenord, i farten blev det med Cap Locks på: mycket säkert men brutalt omöjligt för mig att komma ihåg denna nya finess. Ständig röd rosett runt lillfingret.

Och så vandrade Döden genom korridorerna på jobbet. En fd elev tog sitt liv i helgen och hur hanterar man det? Finns inget sökord med träff och ingen manual som informerar. Det gör så jävla ont att se odödliga tonåringar på allvar upptäcka att döden finns runt hörnet. Jag vänjer mig aldrig och blir heller aldrig riktigt bra på det där med döden. (För visst är det eftersträvansvärt att vara bra på saker nuförtiden.) Idag valde jag aktivt att tappa det där med professionalitet och jobba med ett stort hjärta och varma tårar, trösta i blick och famn och bara finnas. För vad annat går att göra? Med lätt rödgråtna ögon kunde jag sedan ta tag i utvecklingssamtal och annat administrativt arbete. En kopp kaffe och lite fackligt smörjmedel på det? Vardagen kan bli så absurt på nåt sätt, men samtidigt är väl livet i sig självt nyckfullt, oförutsägbart och just absurt.

När dokumentationspapper och snoriga näsdukar landat i sina jobbkorgar så ringer telefonen: dags att gå på jobbintervju! Min ersättare är anställd på papper och nu ska bara jag ha ett jobb som ersätter. Dags att klippa håret och putsa skorna. Dags att se hur plan A tar form. Men helst av allt vill jag skriva världens bästa dystopi tillsammans med min kära vän och kollega, utan att behöva tänka på pensionssparande och fyllnadsinbetalning (eller skatteåterbäring heller för den delen). Vi har en kreativ plan som nog kan funka som bränsle.

Ikväll ville all kreativitet och snorighet helst av allt lägga sig på soffan och krama fina familjen. Men har man sjösatt sin dröm så har man. Då är det bäst att hissa segel och styra skutan i lämplig riktning. Kvällens yoga gick fint tack vara lite nässpej och, vågar jag kalla det rutin?!? Jag verkligen älskar livet på min matta. Yogan gillar min typ. Vi är bra för varandra.

Så det blev en annan måndag idag - en sån där dag med höga berg och djupa dalar - det är väl det som kallas LIVET!