Lyllo mig! Vilken dag det blev! Just för tillfället befinner sig man, bror, svägerska, svåger och några tusen till på Göteborgs regnvåta gator, springandes. Midnattsloppet går av stapeln och huset i Paradiset invaderas än en gång av medaljhungriga löpare. Brorsan och svägerskan satsade på att kräftskiva lite kvällen innan och min man gick in i sin bubbla, taggad och laddad som aldrig förr. Härligt! Själv har jag gjort mitt för idag och tar gladeligen hand om familjens energiska junioravdelning som drar tunga stockar vid det här laget.
I förmiddags var jag ute och sprang stigfinnartur med favvobruden J. Jag lyckas lura med henne på både det ena och andra livsbejakande äventyret nuförtiden. I somras fick jag upp henne på klätterväggen för att gilla det och idag gjorde vi vår första stigfinnartur tillsammans. Utrustade med karta, vatten och russin stegade vi ut i Vättlefjällsterrängen och njöt av regnet, naturen och solen. När vi lämnade bilen på parkeringen öste regnet ner och åskan bullrade på ganska friskt. Men har man bestämt sig så är det inte så mycket som kan hindra. Vi höll oss borta från blixten och gled fram längs stökiga och blöta stigar. En och annan hade säkert idiotförklarat vårt tilltag: att frivilligt stiga upp i ottan och terränglöpa i värsta (bästa) tänkbara regnoväder. För mig är det en ovärderlig gåva. J briljerade och jag kan skatta mig lycklig som har en äventyrsglad vän. Detta är bara början på något riktigt bra.
Allt eftersom dagarna går så konkretiseras mina framtidsplaner. Att säga upp sig var som att öppna en dammlucka och ut strömmar inspiration, självförtroende, lust och kreativitet i ett härligt flöde till omvärlden Emellanåt får man stänga till så att vardagens plikter får sin tid, men jag är otroligt glad för att jag vågade fatta mitt beslut och att det känns så bra och rätt. Befriande. Ofta frågar jag mig själv när jag slutade lyssna uppmärksamt inåt och låta rutin och rationellt tanke prägla tillvaron. Lika ofta påpekar jag för mig själv att det inte spelar någon roll. Det som varit är historia. Nu är nu.
Min upplevelse är att stress av olika slag skapar blockeringar i systemet och så länge de tillåts dirigera tanketrafiken, blir det mesta förutsägbart, forcerat och tömt på glödande innehåll. Veckan som gick var en stressfylld inskolningsvecka som verkligen plockade fram de sämsta egenskaperna i mig och än en gång blev jag påmind om att jag blir ganska trist när det är ont om tid, sömn och kreativ tanke. Men nu har jag utvecklat en förmåga att gå in som åskådare och rädda upp situationen, jag låter den inte befrukta hela min varelse.
Min lediga fredag blev en välsignelse: heldag med familj och lugnt trädgårdshäng. Dörrar och plank blev målade, barn lekte och fikade, vuxna umgicks över mat och gillade den varma sensommarkvällen starkt. Det enkla livet skapar förutsättningar för blomstring, det stressfyllda bryter ner strukturer.
Så än en gång tackar jag ödmjukt min lyckliga stjärna för att just jag får njuta min starka mammas och företagsamma pappas bondbönor, klappa syrrans böljande gravidmage, kvällsläsa för mina två yrväder, kyssa min förstående energiske man, fika med mina inspirerande bröder och springa stigfinnartur med en favvobrud. Lyllo mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar